“Jag önskar att folk hade vågat fråga hur jag hade det”

När första slaget kom hade Hanna i flera år fått höra hur dålig och värdelös hon var. Hon kunde inte köra bil, var en usel mamma och hade sjåpiga barn. Men ­mannen hon levde med kunde också vara charmig och snäll när hon mådde som sämst.

– Nu i efterhand vet jag att jag såg signalerna tidigt, men jag ursäktade honom och tyckte att alla människor är värda en andra chans.

Hanna och hennes barn har i dag lämnat det gemensamma hem de hade med mannen som utsatte Hanna för kränkningar och våld. De håller på att bygga upp en ny tillvaro i en annan kommun. Barnen har börjat i nya skolor och hon själv är på god väg att hitta tillbaka till ett liv utan förtryck, ett liv där hon och barnen står i centrum. Förhållandet som började så bra med stark förälskelse, vackra ord och röda rosor tog slut en vinterdag för ett par år sedan.

– Jag hade stått ut med hans hot och nedlåtande kommentarer om mig och barnen så länge, men när han slog mig var gränsen nådd. Då körde jag ut honom.

De träffades via dejtingsajt på nätet, ­Hanna och mannen som hon skulle komma att gifta sig med. Hanna levde då själv med två barn i skolåldern och träffade den nye mannen de helger barnen var hos sin pappa.

– Han var så fin och rar. Han bokade hotell åt oss, bjöd på restaurang och skämde verkligen bort mig.

Relationen utvecklades snabbt med frieri och förberedelser för att flytta ihop. Hanna tog med sig sina barn och flyttade in hos mannen. De gifte sig, köpte en ny gemensam bostad och hon blev gravid. Nu efteråt kan Hanna se att mannen ändrade beteende redan då. Efter bara ett par månaders samboende mådde hon så dåligt att hon började gå till psykolog.

– Han hackade på allt jag gjorde. Jag kunde inte laga mat, inte uppfostra mina barn och var en usel bilförare. Barnen fick höra att de var jobbiga och värdelösa.

Emellanåt fanns stunder av glädje och omtanke. Mannen var som snällast när Hanna kände sig som mest nedtryckt och misslyckad. Då plockade han fram sin charm och hon blev hoppfull igen. Hon intalade sig att förhållandet nog skulle bli bättre när deras gemensamma barn föddes, det som han vid flera tillfällen hotfullt sagt skulle bort ur magen, barnet han knappt ville se åt när det väl var fött.

Relationen blev inte bättre. Bebisen var ful och Hannas äldre barn var sjåpiga och pjoskiga. Hanna var överkänslig som började gråta över det han sa. Han hade ju rätt. Tyckte han.

Även om många i bekantskapskretsen såg mannen som trevlig och schysst, fanns också några som redan tidigt varnade Hanna för mannen och sa att han inte var bra att ha en relation med. En väninna var så orolig att hon ofta kom på oanmälda besök, så ofta att mannen inte alltid orkade behålla sin trevliga yttre fasad.

– Nu efteråt kan jag önska att folk skulle ha varit ännu tydligare och vågat fråga hur jag hade det. Jag kanske hade försvarat honom då, men i min ensamhet skulle jag ha tänkt på vad de sagt. Och jag borde ha lyssnat mer på barnen, de sa redan från början att han var obehaglig!

Efter misshandeln den där vinterdagen för snart två år sedan fick Hanna kontakt med Kvinnojouren. Hon visste inte så mycket om den, utan trodde att den mest fanns för misshandlade kvinnor som behövde skyddat boende.

– Men det var så skönt att prata med dem. De har så mycket erfarenheter och stöttade mig där jag befann mig. De fick mig att känna mig värdefull igen.

Från början berättade inte Hanna allt vad hon varit med om. Hon trodde att Kvinnojouren skulle tvinga henne att polisanmäla misshandeln om hon berättade. Med tiden vågade hon berätta mer och mer och så småningom polisanmälde hon mannen för den misshandel han hade utsatt henne för.

– Men det var mitt eget val och ingen press från Kvinnojouren. Nu vet jag också att man kan ringa dit helt anonymt om man vill.

Hanna bodde aldrig på det skyddade boendet, utan valde att bo kvar i sitt hem med barnen. Efter att hon kört ut mannen följde några oroliga månader då han vägrade lämna dem i fred. Han körde förbi bostaden flera gånger om dagen trots att han hade belagts med kontaktförbud. Ibland kunde han dyka upp i dörren och ta sig in med nycklarna han inte lämnat tillbaka. Han ömsom hotade, ömsom bad Hanna om att det skulle bli de två igen. Till slut såg hon ingen annan utväg än att flytta.

Inför rättegången mot mannen var Hanna nervös. Hon hade ett målsägandebiträde i rätten, men fick också stöd av Kvinnojouren inför förhandlingen.

– Utan de samtalen hade jag inte pallat. De har varit med förr och kunde stötta mig. Jag kände mig stärkt efter våra samtal. Och det var fantastiskt när en av de anställda sa att hon skulle vara med mig i rätten. Det var så skönt att se henne där!

I dag har Hanna ensam vårdnad om det yngsta barnet. Hennes större barn har fått stöd av en kurator. Inom familjen är de öppna med varandra om sina känslor och pratar mycket om det de varit med om. Hon gråter ofta när hon är ensam och har fått en annan syn på människor. Livet har ändå gått vidare och i somras följde Hanna och barnen med på en resa som Kvinnojouren arrangerade, där de även träffade många andra kvinnor och barn som varit utsatta för våld.

– Jag visste att alla hade gått igenom liknande saker och ändå hade vi så roligt. Att se barnen skratta och må gott efter allt som hänt var underbart!